Sveakryssare konstruerade för att gå på grund?

Det sägs att med sveakryssarens långkölade design är hon konstruerad att tåla grundstötningar. Utan långköl hade det förmodligen inte funnits någon båt att masta på i år. För jag har nämligen testat om det finns någon sanningshalt i dessa påståenden.

Förra säsongen gick båten på grund inte mindre än 3 gånger. Jag närvarade vid 2 av gångerna.

Första smällen inträffade strax utanför St Marieholm som ligger brevid det smala sundet mellan Karlberg (S Ljusterö) och Hummelmoraön. Jag och B. var påväg mot Grinda för natthamn och jag var ansvarig för navigationen. Dock meddelade jag att gick ner i ruffen för att vila ett slag. Sedan blev jag dock uppkallad för att hjälpa till med positioneringen. Därefter stannade jag uppe i sittbrunnen. Problemet var nu att vi båda uppfattade varandra som ansvariga för navigationen, dvs ingen navigerade. Så istället för att gå in i sundet gick vi norr om St Marieholm. I samma ögonblick som vi insåg att vi tagit in på fel ställe smällde vi på som bara attan( 6 knop ). B flög genom sittbrunnen och landade på rygg, lyckligtvis dämpade seglarvästen det värsta. Själv höll jag i mig och klarade mig utan en skråma. Dock misstänkte jag då att båten fått sig en och annan skråma. Men båten visade sig flyta vidare...


Bitar av vår köl ligger förmodligen innanför den röda cirkeln.

Men pinsammare kan det bli. Mot slutet av säsongen var det dags för tävlingssegling - Runt Lidingö. Redan innan hade vi blivit varnade för att inte gå på någon av de tre grund som "någon stackare" alltid går på varje tävling.

Vi länsade utmed Lidingös nordsida. Efter kryssen så ville vi nu passa på att äta medan det var lite lungnare. Maten anländer och alla slappnar av. Jag frågar M. om jag verkligen kan gå på BB-sidan om pricken föröver. Efter lite knappande på GPS:en får jag klartecken. Jag hånar de andra båtarna för att de inte går samma smarta väg som vi.

Minuten senare kommer första smällen: vad fan va det där? En ubåt!? Smäll nummer 2,3,4,5,6 i avtagande styrka följer. Singola står med präktig slagsida på Norrängsgrundet. Runt i kring ser vi ned till botten. Efter några lönslösa försök att backa loss medelst hängande gastar i mast och bom ber vi om hjälp av förbipasserande Buster. En brusten bogsertamp senare smiter vi ifrån olyckplatsen med skammen hängande över oss. Vi meddelar tävlingsledningen om att vi inte kommer att fullfölja tävlingen och undrar om vi någonsin kommer att våga ställa upp igen...



Här lär man ju aldrig gå på igen....

3:e gången var jag inte med, men då studsade Singola över något grund utanför Utö.

Hur gick det till? Första gången berodde det på oklar ansvarsfördelning. Andra gången en kombination oklar ansvarsfördelning samt ovana med handhållen plotter. Tydligen var utzoomningen så stor att båtfiguren täckte över själva grundet.

Dock var inte alla grundstötningar förgäves då det har resulterat i kunskaper om epoxispackling samt en kustskepparexamen för både mig och M.

Over and out !