Idag blev det äntligen påsmastat. Det såg dock ut som om det inte skulle bli av eftersom schemat var pressat p.g.a manskapets andra åtaganden. Men med uppstigning vid 0650 var vi vid mastkranen redan vid 08.30. Sedan tog det dock mycket tid trots att vi var 5 st påmastare. Dock var det första gången vi mastade på utan medverkan från förre ägaren. Naturligtvis minns man inte så mycket efter 1 år, så det blir mycket resonerande och lite action.
Vår mast är en ca 15 meter hög 7/8-rigg och väger ca 80 kg, men vi var 3 starka killar så det gick bra trots tyngden. Det som krånglade mest var dock att få in gummi-kilarna mellan mastkragen och masten. Enligt förre ägaren är detta moment extra viktigt att få till då det påverkar båtens lovgirighet. En kil i framkant och två i bak-kant. Med hjälp av storskotet som fästes mellan förstagsfästet och spinnaker-ringen tvingades masten fram i hålet medan de två bakre kilarna trycktes in med diskmedel som smörjmedel. Så nu får vi hoppas att den blir balanserad på rodret även denna säsong.
Som väntat blev inte allt rätt. Toppvantet på styrbordssidan har hamnat fel i förhållande till fiolstagsvantet. Så nu måste mast-stol införskaffas. Sedan måste tejpen kring spridaren avlägsnas och toppvantet dras om på rätt sätt. Sedan torde den stående och löpande riggen vara seglingsbar. Även Lazy-jacksen ska monteras i de skruvhål som vi borrat upp idag.
Påmastningen tog ca 4 timmar i anspråk vilket var 2 mera än planerat. Tyvärr finns inget mynt under mastfoten denna säsong heller. Men jag hoppas att vi ska lyckas undvika grunden ändå :-)
/peace
söndag 31 maj 2009
lördag 30 maj 2009
Sveakryssare konstruerade för att gå på grund?
Det sägs att med sveakryssarens långkölade design är hon konstruerad att tåla grundstötningar. Utan långköl hade det förmodligen inte funnits någon båt att masta på i år. För jag har nämligen testat om det finns någon sanningshalt i dessa påståenden.
Förra säsongen gick båten på grund inte mindre än 3 gånger. Jag närvarade vid 2 av gångerna.
Första smällen inträffade strax utanför St Marieholm som ligger brevid det smala sundet mellan Karlberg (S Ljusterö) och Hummelmoraön. Jag och B. var påväg mot Grinda för natthamn och jag var ansvarig för navigationen. Dock meddelade jag att gick ner i ruffen för att vila ett slag. Sedan blev jag dock uppkallad för att hjälpa till med positioneringen. Därefter stannade jag uppe i sittbrunnen. Problemet var nu att vi båda uppfattade varandra som ansvariga för navigationen, dvs ingen navigerade. Så istället för att gå in i sundet gick vi norr om St Marieholm. I samma ögonblick som vi insåg att vi tagit in på fel ställe smällde vi på som bara attan( 6 knop ). B flög genom sittbrunnen och landade på rygg, lyckligtvis dämpade seglarvästen det värsta. Själv höll jag i mig och klarade mig utan en skråma. Dock misstänkte jag då att båten fått sig en och annan skråma. Men båten visade sig flyta vidare...
Bitar av vår köl ligger förmodligen innanför den röda cirkeln.
Men pinsammare kan det bli. Mot slutet av säsongen var det dags för tävlingssegling - Runt Lidingö. Redan innan hade vi blivit varnade för att inte gå på någon av de tre grund som "någon stackare" alltid går på varje tävling.
Vi länsade utmed Lidingös nordsida. Efter kryssen så ville vi nu passa på att äta medan det var lite lungnare. Maten anländer och alla slappnar av. Jag frågar M. om jag verkligen kan gå på BB-sidan om pricken föröver. Efter lite knappande på GPS:en får jag klartecken. Jag hånar de andra båtarna för att de inte går samma smarta väg som vi.
Minuten senare kommer första smällen: vad fan va det där? En ubåt!? Smäll nummer 2,3,4,5,6 i avtagande styrka följer. Singola står med präktig slagsida på Norrängsgrundet. Runt i kring ser vi ned till botten. Efter några lönslösa försök att backa loss medelst hängande gastar i mast och bom ber vi om hjälp av förbipasserande Buster. En brusten bogsertamp senare smiter vi ifrån olyckplatsen med skammen hängande över oss. Vi meddelar tävlingsledningen om att vi inte kommer att fullfölja tävlingen och undrar om vi någonsin kommer att våga ställa upp igen...
Här lär man ju aldrig gå på igen....
3:e gången var jag inte med, men då studsade Singola över något grund utanför Utö.
Hur gick det till? Första gången berodde det på oklar ansvarsfördelning. Andra gången en kombination oklar ansvarsfördelning samt ovana med handhållen plotter. Tydligen var utzoomningen så stor att båtfiguren täckte över själva grundet.
Dock var inte alla grundstötningar förgäves då det har resulterat i kunskaper om epoxispackling samt en kustskepparexamen för både mig och M.
Over and out !
Förra säsongen gick båten på grund inte mindre än 3 gånger. Jag närvarade vid 2 av gångerna.
Första smällen inträffade strax utanför St Marieholm som ligger brevid det smala sundet mellan Karlberg (S Ljusterö) och Hummelmoraön. Jag och B. var påväg mot Grinda för natthamn och jag var ansvarig för navigationen. Dock meddelade jag att gick ner i ruffen för att vila ett slag. Sedan blev jag dock uppkallad för att hjälpa till med positioneringen. Därefter stannade jag uppe i sittbrunnen. Problemet var nu att vi båda uppfattade varandra som ansvariga för navigationen, dvs ingen navigerade. Så istället för att gå in i sundet gick vi norr om St Marieholm. I samma ögonblick som vi insåg att vi tagit in på fel ställe smällde vi på som bara attan( 6 knop ). B flög genom sittbrunnen och landade på rygg, lyckligtvis dämpade seglarvästen det värsta. Själv höll jag i mig och klarade mig utan en skråma. Dock misstänkte jag då att båten fått sig en och annan skråma. Men båten visade sig flyta vidare...
Bitar av vår köl ligger förmodligen innanför den röda cirkeln.
Men pinsammare kan det bli. Mot slutet av säsongen var det dags för tävlingssegling - Runt Lidingö. Redan innan hade vi blivit varnade för att inte gå på någon av de tre grund som "någon stackare" alltid går på varje tävling.
Vi länsade utmed Lidingös nordsida. Efter kryssen så ville vi nu passa på att äta medan det var lite lungnare. Maten anländer och alla slappnar av. Jag frågar M. om jag verkligen kan gå på BB-sidan om pricken föröver. Efter lite knappande på GPS:en får jag klartecken. Jag hånar de andra båtarna för att de inte går samma smarta väg som vi.
Minuten senare kommer första smällen: vad fan va det där? En ubåt!? Smäll nummer 2,3,4,5,6 i avtagande styrka följer. Singola står med präktig slagsida på Norrängsgrundet. Runt i kring ser vi ned till botten. Efter några lönslösa försök att backa loss medelst hängande gastar i mast och bom ber vi om hjälp av förbipasserande Buster. En brusten bogsertamp senare smiter vi ifrån olyckplatsen med skammen hängande över oss. Vi meddelar tävlingsledningen om att vi inte kommer att fullfölja tävlingen och undrar om vi någonsin kommer att våga ställa upp igen...
Här lär man ju aldrig gå på igen....
3:e gången var jag inte med, men då studsade Singola över något grund utanför Utö.
Hur gick det till? Första gången berodde det på oklar ansvarsfördelning. Andra gången en kombination oklar ansvarsfördelning samt ovana med handhållen plotter. Tydligen var utzoomningen så stor att båtfiguren täckte över själva grundet.
Dock var inte alla grundstötningar förgäves då det har resulterat i kunskaper om epoxispackling samt en kustskepparexamen för både mig och M.
Over and out !
Premiär - eller hur vi blev med ny båt
Idag är det tänkt att vi ska förbereda påmastningen, dvs tvätta masten, olja in den samt montera fästen för "Lazy Jacks". Dessutom ska vi försöka bygga en speciallösning för att få bort backstagen ur vägen vid hissning av storen. Och i morgon blir det förhoppningsvis påmastning. Dock är det bara planer än så länge med tanke på svårigheten att få ihop tillräckligt manskap. Masten väger 80 kilo...
Men för att börja i rätt ände med detta första blogginlägg tänkte jag skriva lite om hur det kommer sig att vi har just en Sveakryssare och inget annat flytetyg. Jag och min mor införskaffade vår sveakryssare Singola förra sommaren och nu känns tiden mogen att blogga om livet kring henne.
Tidigare har vi haft en Vega från 1968 i ca 25 år, men jag hade börjat tröttna på bristen av trimmningsmöjligheter samt att bli omseglad av allt och alla. Skulle man flytta skotpunkten var man tvungen att utrusta sig med hammare och skiftnyckel. Därav flyttades aldrig skotpunkten och vi blev omseglade av andra vegor. Förnedring.
Inombordaren hade inte funkat på 6-7 år och ingen båtmekaniker ville röra den. Istället hade vi en utombordare som min mor hade problem med pga av krånglande knän. Hon kan nämligen inte böja knäna mer än 90-100 grader och motorn satt så till att man var tvungen att gå ned på knä för att reglera gas/växel och vinkel. Detta plus andra faktorer gjorde att vi var mogna att titta oss om efter ny båt.
Min mors krav var att det mesta skulle kunna skötas från sittbrunnen och att det inte skulle vara för höga steg att ta sig över när man tog sig runt båten. Mina egna krav var att båten skulle vara någorlunda snabb (>1.10 i LYS) samt ha omfattande trimningsmöjligheter. Efter omfattande research, under början på sommaren 2008, på Sailguide och Blocket såg listan på attraktiva båttyper som låg ute till försäljning samt uppfyllde våra önskemål ut så här :
Själv var jag mycket förtjust i Smaragden som båttyp - snygga linjer, liten överbyggnad, snabb, relativt komfortabel. Men den var lite för trång inuti, dvs ingen ståhöjd för oss. Hade jag varit på jakt på egen hand hade det nog blivit en smaragd som vi var och tittade på, men nu var vi två så den föll bort från listan.
Vi var och tittade på en S30:a som var fin, men den hade egentligen inget neddraget till sittbrunnen vilket förmodligen var det som gjorde att det inte blev något trots att den uppfyllde många av våra önskemål.
Vi var också och tittade på en flamingo 40 till löjligt lågt pris. Men det låga priset var inte så förvånande när vi upptäckt att ägaren modifierat hela båten medelst nödlösningar som framför att gjorde båten till en sämre seglare.
Någon dominant eller Safir han vi aldrig titta på eftersom vi fastnade för sveakryssaren Singola. Den hade nog allt som vi sökte efter förutom på några punkter. Den hade utombordare samt lite väl mycket hundkoja till överbyggnad. Men överbyggnaden trodde jag kunna leva med, men problemet med krånglande knän och utombordare var mer kritiskt.
Vad vi gjorde var att vi slog till på Singola och sålde den medföljande utombordaren (fabriksny) och köpte en ny Tohatstu 9.8 hästar med elstart som monterades med reglage till sittbrunnen.
Så med denna lösning hade vi hittat den nästan perfekta kompromissen mellan våra olika önskemål.
Om du har orkat läsa ända hit vet du nu hur det kom sig att vi föll för just Singola. Vi seglade mycket förra säsongen och tyvärr gick vi på grund lite för mycket. Detta resulterade i kölskador modell större vilket jag kommer att ta upp i kommande inlägg.
So long!
Men för att börja i rätt ände med detta första blogginlägg tänkte jag skriva lite om hur det kommer sig att vi har just en Sveakryssare och inget annat flytetyg. Jag och min mor införskaffade vår sveakryssare Singola förra sommaren och nu känns tiden mogen att blogga om livet kring henne.
Tidigare har vi haft en Vega från 1968 i ca 25 år, men jag hade börjat tröttna på bristen av trimmningsmöjligheter samt att bli omseglad av allt och alla. Skulle man flytta skotpunkten var man tvungen att utrusta sig med hammare och skiftnyckel. Därav flyttades aldrig skotpunkten och vi blev omseglade av andra vegor. Förnedring.
Inombordaren hade inte funkat på 6-7 år och ingen båtmekaniker ville röra den. Istället hade vi en utombordare som min mor hade problem med pga av krånglande knän. Hon kan nämligen inte böja knäna mer än 90-100 grader och motorn satt så till att man var tvungen att gå ned på knä för att reglera gas/växel och vinkel. Detta plus andra faktorer gjorde att vi var mogna att titta oss om efter ny båt.
Min mors krav var att det mesta skulle kunna skötas från sittbrunnen och att det inte skulle vara för höga steg att ta sig över när man tog sig runt båten. Mina egna krav var att båten skulle vara någorlunda snabb (>1.10 i LYS) samt ha omfattande trimningsmöjligheter. Efter omfattande research, under början på sommaren 2008, på Sailguide och Blocket såg listan på attraktiva båttyper som låg ute till försäljning samt uppfyllde våra önskemål ut så här :
- Smaragd
- Sveakryssare
- S30
- Dominant 105
- Safir
Själv var jag mycket förtjust i Smaragden som båttyp - snygga linjer, liten överbyggnad, snabb, relativt komfortabel. Men den var lite för trång inuti, dvs ingen ståhöjd för oss. Hade jag varit på jakt på egen hand hade det nog blivit en smaragd som vi var och tittade på, men nu var vi två så den föll bort från listan.
Vi var och tittade på en S30:a som var fin, men den hade egentligen inget neddraget till sittbrunnen vilket förmodligen var det som gjorde att det inte blev något trots att den uppfyllde många av våra önskemål.
Vi var också och tittade på en flamingo 40 till löjligt lågt pris. Men det låga priset var inte så förvånande när vi upptäckt att ägaren modifierat hela båten medelst nödlösningar som framför att gjorde båten till en sämre seglare.
Någon dominant eller Safir han vi aldrig titta på eftersom vi fastnade för sveakryssaren Singola. Den hade nog allt som vi sökte efter förutom på några punkter. Den hade utombordare samt lite väl mycket hundkoja till överbyggnad. Men överbyggnaden trodde jag kunna leva med, men problemet med krånglande knän och utombordare var mer kritiskt.
Vad vi gjorde var att vi slog till på Singola och sålde den medföljande utombordaren (fabriksny) och köpte en ny Tohatstu 9.8 hästar med elstart som monterades med reglage till sittbrunnen.
Så med denna lösning hade vi hittat den nästan perfekta kompromissen mellan våra olika önskemål.
Om du har orkat läsa ända hit vet du nu hur det kom sig att vi föll för just Singola. Vi seglade mycket förra säsongen och tyvärr gick vi på grund lite för mycket. Detta resulterade i kölskador modell större vilket jag kommer att ta upp i kommande inlägg.
So long!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
